Italian High Renaissance Painter, 1498-1554 Italian painter. Together with Romanino and Giovanni Girolamo Savoldo, he was one of the most distinguished painters of Brescia of the 16th century. Influenced by both Lombard verism and contemporary Venetian painters, Moretto created an individual style in which realism and Venetian light and colour were perfectly balanced. He was personally involved in the local movement of Roman Catholic reform, and this is reflected in his direct, solemn and often moving depictions of religious subjects.  Related Paintings of MORETTO da Brescia :. | Holy Family su | Saint Justina with the Unicorn | Die Geschichte der Kurschnerei, | Allegory of Faith | Saint Bernardino with Saints Jerome,Joseph,Francis and Nicholas of Bari,Virgin and Child in Glory with Saints Catherine of Alexandria and Clare |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Samuel Jackson
(1794 -1869 )
Baron Antoine-Jean Gros
1771-1835 French Baron Antoine-Jean Gros Galleries The son of a painter, Antoine Jean Gros was born in Paris on March 16, 1771. At the age of 14 he entered the studio of Jacques Louis David, the acknowledged leader of the classical revival. Although his own work became radically different from David's, he maintained a lifelong respect for his teacher and envisioned himself as the upholder of the Davidian tradition. In 1787 Gros entered the Acad??mie de Peinture, and when the Acad??mie dissolved in 1793 (a result of the French Revolution) he went to Italy. He met Josephine Bonaparte in Genoa in 1796, and she introduced him to Napoleonic society. Gros entered Napoleon's immediate entourage and accompanied him on several north Italian campaigns. Gros also became involved with Napoleon's program of confiscating Italian art for removal to France. Gros returned to Paris in 1800 and began to show his Napoleonic paintings in the annual Salons. The most famous of these are the Pesthouse at Jaffa (1804) and Napoleon at Eylau (1808). These works served to deify Napoleon, showing him engaged in acts of heroism and mercy. Stylistically, the paintings were revolutionary:their exotic settings, rich color, agitated space, and general penchant for showing the gruesome specifics of war and suffering differed radically from the cool generalizations of Davidian classicism that Gros had learned as a student. The presentation of contemporary historical events was also new, a harbinger of the realism that developed steadily during the first half of the 19th century in French, American, and English painting. Finally, the emphatic emotionalism of Gros's art established the foundation of romantic painting that Th??odore G??ricault and Eug??ne Delacroix developed after him. Unlike that of some of his countrymen (David is a case in point), Gros's position did not suffer after the fall of Napoleon. Gros painted for the restored monarchy, for instance, Louis XVIII Leaving the Tuileries (1817), and he decorated the dome of the Panth??on in Paris with scenes of French history (1814-1824). For this Charles X made him a baron in 1824. But these works lack the zest and commitment of Gros's Napoleonic period, perhaps because they were not based on the immediate kinds of historical experiences that had inspired the earlier paintings. Although marked by considerable public success, Gros's later career was in many ways acutely troubled. Basically, he could not resolve his personal esthetic theories with his own painting or with the work of his younger contemporaries. To the end Gros wished to propagate the classicism of David, and he took over David's studio when the master was exiled in 1816. By the 1820s, however, the revolutionary romanticism of G??ricault and Delacroix, among others, had clearly begun to eclipse classicism, and Gros found himself fighting a lonely and losing battle for conservatism. Ironically, he was fighting a trend that his own best work had helped to originate. As he persisted, moreover, his own painting began to show a diffident mixture of classic and romantic attitudes. Thus, while he was inherently a romantic, he tragically came to doubt himself. Gros died on June 26, 1835, apparently a suicide.